Då och då i livet så måste vi alla ta stora beslut. Huruvida man väljer rätt i de här valen eller inte kan vara svårt att veta. Har ni någon gång upplevt att ni har stått inför ett sådant beslut och frågat någon i din närhet om hur man vet att det man  väljer är rätt? Kanske har ni i så fall fått höra det välbekanta svaret "det är sådant man bara vet" eller "man känner när det är rätt". Själv har jag fått höra liknande repliker flertalet gånger under mina dryga arton år på jorden och vad jag för mitt liv inte kan förstå är hur man vet när något är helt rätt. För mig är den känslan obekant och en miljon olika alternativ och nyanser finns i varje fråga. För mig är inte livet svart eller vitt, för mig är det även grönt, lila, midnattsblått och alla andra färger som finns i färgspektrat. 

 

I mitt huvud är det aldrig lugnt. Dag som natt virvlar det runt frågor, idéer, funderingar och allt annat som möjligtvis kan tänkas finnas innanför ett pannben. Värst av allt är dessa förbannade alternativ. Med alternativ menar jag att till varje sitation, varje val, varje konstaterande och så vidare finns det ändlöst med alternativ. Jag kan övertänka saker i timmar, vända och vrida tills jag har kramat ur varje liten droppe av möjligheter till hur saker och ting kan vara. Det gör mig fruktansvärt trött, till och med nästan galen, att hela tiden ha en aktivitet likt den i en myrstack i mitt huvud. Så när jag frågar hur jag ska veta om mina livsbeslut är de rätta eller inte och någon svarar mig "det är sådant som man bara vet" så vill jag skrika "NEJ, det är inte så för mig". Ingenting jag tror att jag vet är säkert, ingenting känns någonsin helt rätt. Det finns alltid frågor som börjar med "men det skulle faktiskt kunna vara såhär...". Ingenting är säkert för mig och jag önskar mer än allt att få en paus från ångesten som det medför.