Idag har vi varit på bergvandring. Nåja, åtminstone vi äldsta som orkade med en sådan ansträngning. Vi följde först länge tågrälsen (fick till och med hoppa av när tåget kom tutandes), där var det platt och behagligt att gå. Sedan började ansträngingen lite smått, vi gick över ett vattenfall och in i ett téplantage där det började luta uppåt. Jag som inte har tränat något alls det senaste året tyckte att bara den ansträningen var tuff och jag hankade flämtande fram. När jag äntligen trodde att det värsta var över så berättade vår (förövrigt urgulliga) guide att det nu skulle börja (??) bli brant. Vi gick in i ett eukalyptusskog och den slingrande, slippriga och nästan farliga vägen blev allt brantare. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på att sätta mig ner på marken och inte resa mig igen. Men jag fortsatte trots brinnande pingisbollslungor och rätt som det var var vi uppe på toppen. Väl där fick den fantastiska utsikten mig helt att glömma att det sved i lungorna och brände i benmusklerna. Helt fantastiskt vackert, och som vanligt med saker som är sådär utomordentligt fina så går det liksom inte att göra det rättvisa på bild. Men ni ser nog i alla fall att det var häpnadsväckande. 

 

Mannen på bilden näst längst ner var en man som varje dag går till toppen, bärandes på vattenflaskor, kokosnötter och té för att kunna sälja till turisterna som tömda på energi kommer upp till honom. Helt fantastiskt att han orkade det. Jag hade även med mig min polaroidkamera som jag började fota med när han och vår guide blev så fascinerade över att jag knäppte en bild som kom ut på en gång. Jag fotade då dem och gav dem bilderna. De hade sett att jag viftade bilderna efter att jag hade fått ut dem och därför gjorde de lika. De satt där och viftade på bilderna i säkert en halvtimme fast jag sa att de kunde sluta. Säkert var de rädda att bilden skulle försvinna igen om de slutade vifta. Det är lätt att glömma hur mycket någon som kanske aldrig har sett en bild på sig själv uppskattar att få ett litet foto. Denna hårt arbetande tea maker blev så himla överlycklig för sin lilla polaroidbild och det värmde mitt hjärta.